Konflikt- och försoningsmetoden

Modellen stärker barnperspektivet och ger fler samförstånd i mål som rör barn. Konflikt och försoning har sitt ursprung i Kalifornien i USA. Sedan flera år används metoden också vid vårdnadstvister i Norge och har hunnit utvärderas noggrant där. Metoden har medfört att väsentligt fler vårdnads-, boende- och umgängestvister har kunnat lösas i samförstånd. Domare, sakkunniga och juridiska ombud har vittnat om fördelar för både barn och föräldrar, bland annat genom att föräldrarna får möjlighet att pröva tillfälliga lösningar som sedan kan justeras under tiden.

Bättre levnadsvillkor för barn

Det främsta syftet med metoden är att arbeta mot en långsiktig och hållbar förbättring av barns levnadsvillkor. Det har visat sig att barn som påverkas av vårdnadskonflikter under sin uppväxt förekommer hos Socialtjänsten oftare än andra barn. De tenderar att tidigare i livet komma i kontakt med flera myndighetspersoner och det kan vara svårt för barnen att förstå vad myndigheternas olika insatser innebär. Forskning har visat att barn som varit involverade i långdragna konflikter på det här området ofta far illa, eftersom de utsätts för en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna och kan ta på sig skulden för föräldrarnas konflikt. Utdragna vårdnadskonflikter riskerar faktiskt att traumatisera barn. 

Utökat samarbete mellan tingsrätter och familjerätter

Arbetsmodellen innebär ett ökat samarbete mellan landets familjerätter och tingsrätter, genom att båda instanser i större utsträckning involveras i mål som berör barn. Den kombinerar familjerätternas sakkunnighet angående barn med tingsrätternas kunnande inom medling. Konflikt och försoning flyttar fokus från föräldrars konflikt och inriktar sig i stället på varaktiga lösningar i linje med barnets bästa. Genom familjerättens involvering erbjuds föräldrar och barn stödinsatser genom hela processen.

Konflikt och försoning i praktiken

Om parter i ett mål som berör barn samtycker till att använda metoden, och om metoden lämpar sig för målet, kommer både en familjesekreterare och en utsedd domare att delta vid tingsrättsförhandlingarna. Parternas ombud har en mer undanskymd roll där de inte lika mycket som i andra fall företräder sina parter utan mer stöttar sina parter i målet. Domaren riktar sig mer direkt till parterna för att utreda vad konflikten handlar om och familjerättssekreteraren ska presentera och bidra med generell kunskap om barn och barnets bästa. Om parterna med stöd av ombud, domare och familjerättssekreterare lyckas med att nå en samförståndslösning sätts målet ut till en andra förhandling längre fram i tiden. Fram till den andra förhandlingen träffar familjerättssekreteraren barnet, föräldrarna och eventuellt också förskolepersonal och andra personer som har haft kontakt med barnet. Med utgångspunkt i de mötena ska familjerättsekreteraren försöka hjälpa parterna att nå en flexibel och varaktig lösning.

Vid den andra förhandlingen lämnar parterna över sina erfarenheter sedan den första förhandlingen. Familjerättsekreteraren redogör för hur parternas samarbete har fungerat och återger upplysningar som har hämtats in från involverade parter. Därefter blir det medlingsförhandlingar mellan parterna, där de förhoppningsvis når en slutgiltig och varaktig lösning med fokus på barnets bästa. Kan parterna trots det starka inflytandet av familjerättens sakkunskaper och tingsrätternas kunnande inom medling inte komma fram till en slutgiltig lösning, måste målet övergå till vanlig tvistelösning inom vårdnads-, boende- och umgängestvister.

Positivt mottagande i Sverige

Efter införandet 2009 har den nya metoden mottagits väl i Sverige. Parter har i större utsträckning och med sakkunnigas hjälp kunnat nå varaktiga lösningar som är bra för barnet och färre barn har utsatts för långa traumatiserande tingsrättsprocesser. I många fall har metoden också lett till betydligt mer tidseffektiva processer, vilket innebär att tingsrätter kan lägga mer tid på brottmål och övriga tvistemål.